Farmors omtanke

Mitt livs omtänksammaste, klokaste, och finaste person var min farmor Amanda, som födde 13 barn under tiden 1905-1927.
Hon fostrade och försörjde dem med farfar,
arbetaren Per Rudolf Andersson på ett litet torp djupt in i skogen utanför Eringsboda i Blekinge.
Fotot är från ca 1940 med yngsta barnet.
De lyser av förtroende och har all anledning att vara stolta över sitt liv.

Barnen föddes regelbundet varje udda år, Gunhild 1905, Tora 1907, Karl 1909, Hjalmar 1911 och Gunnar min egen far 1913.

1915 blev det tvillingar Tora och Elsa Margareta. Men Elsa Margareta blev bara drygt ett år gammal då hon 1918 föll offer för skarlakansfeber,
och en vecka senare dog även Karl 6 år i samma sjukdom.
1917 föddes Ester Ingeborg som dog i Spanska Sjukan 1918.

1919 föddes Tage, 1921 Inga och 1923 Alva.

10 månader efter Alva föddes Britt Victoria, troligen för tidigt.
Hon dog efter tre månader pga ”medfödd svaghet”.
Slutligen 1927 föddes Sture som är med på fotot.

9 av barnen blev alltså vuxna och alla dessa fick 1-5 egna barn.

Farmor och farfar klarade sig efter eget förnuft utan vår tids hjälpmedel som elektricitet, tvättmaskin, TV, bil etc.
Men de hade naturen och intelligens och kunskap att hantera den. En ko att mjölka, en häst som hjälp, ett par fiskrika sjöar, vilt i skogen och en åkerlapp att odla och sann kärlek till livet.

Tänk om vårt samhälle som så många tidigare kulturer kollapsar, när försörjningen inte når fram. Vilka överlever?

En av de blindaste fördomarna är den om enkla människor och att leva enkelt.
Jag tror nog att det finns de som ser farfar och farmor som enkla människor som levde ett enkelt liv, men de bör tänka om...
De hade en total intelligens som täckte alla aspekter på sitt eget liv. De måste klara det mesta på egen hand.

De var också otroligt kunniga, avancerade, uthålliga och kärleksfulla. Och de var stolta över sig själva och sina barn.

Jag har alltid fascinerats av torparlivet hemifrån Småland/Blekinge.
Blev nog påverkad av Mobergs böcker, men reagerade även på deras abrupta möte med den moderna tiden.

Farmor bodde länge ensam i sitt ensliga älskade torp, men på slutet flyttades hon till Emmaboda. Farfar dog 1955 och farmor 1971.

På 60-talet skrev jag en dikt. Jag drömde: vad skulle hänt om det var farfar de skulle flytta från torpet:

Torpar-Jansson

I en glänta uti mörka skogen
en liten stuga halvt förfallen står
vid en svedja som ej har sett plogen
på fem ja kanske rentav tio år

Men i skogen Torpar-Jansson ensam,
bott sen knekt han tjänte förr en gång
visst är han åldrig nu och något långsam
men likväl helt vital hans tankegång

Frid han njöt tills det en kulen höstdag
tvenne socialnämndsherrar kom
och förmälte att nu var han alltför svag
att få bo kvar här i sin fattigdom

Jansson kränkt i djupet av sitt sinne
blev av orden först förvånad, stum
beskylla mig att lida utav svaghet
och tala till mig som jag vore dum

Men ej lång tig hinner det förrinna
förrn’ Jansson fäster blicken i de två
och man kan ej något darr förnimma
när med kraft hans stämma ljuder så:

Vet hut I män av kött och blod allenast
bildning har ni men för vilket gagn
var finns känslan för det som är renast
ser ni skillnad mellan korn och agn

Tror ni kroppens välfärd utgör själva livet
och att därutöver intet är
då har ni en förstått det som är skrivet
eller vad man utav livet lär

Här har jag trampat marken i min barndom
här jag slitit har för egna barn
Här min hustru flytt från jordens träldom
bidar nu min tid i Herrens garn

Kan ni då förstå mig när jag säger
att min själ finns kvar i varje sten
finns i jord och allt vad här jag äger
Så är min tro och den är fast och ren

Gå därför hem, dra av den gamla mössan
försök förstå er egen obetänkta dom
Se gubben kanske än kan lyfta bössan
och han plägar sällan skjuta bom

Tysta och med blicken sänkt de vänder
på sin klack och vandrar sakta bort
Gubben lugnt sin gamla pipa tänder
hans gestalt berättar något stort

1969 Alias Ivander